Oj, så fängslande denna dokumentär är, rekommenderar den starkt. Har just sett det första avsnittet av två på svtplay. Fick höra talas om den här dokumentären tidigare i veckan, ett par av mina kollegor skulle gå på premiären när den visades i Husby i torsdags. Varför undrar ni, jo tjejen till höger är vår kollega Soledad ( som numera jobbar på ett annat sjukhus i stan) som också växte upp i Husby, tårarna rann när hon berättar om sin lärare i skolan som trodde på henne, och att det är tack vare henne hon är barnmorska idag! Dokumentären (del 1) visas på Svt 1 på tisdag 14/1 kl 21. Jag ser fram emot att se del två så snart jag hinner!
Men nu är det dags att snart åka till jobbet för natt nr 2.
7 kommentarer:
Jag tar det som ett tittartips, den känns angelägen att se, tycker jag! Tack :)
Världen är liten! Tänk att en kvinnlig hiphop-artist har varit din kollega, helt otroligt faktiskt. Det är alltid himla kul och intressant att titta på tv-program och dokumentärer där man har en personlig anknytning.
Nu hoppas jag att du får en dräglig natt nummer 2.
Det låter som ett mycket sevärt men också gripande program. Tack för tipset.
Kram
Jag såg en hint om detta på Sverige idag på TV men förstod nog inte vidden.
Tack för tipset!
Önskar dig en bra arbetsnatt! Kram!
Så bra att du tipsar om programmet. Jag såg det idag och tycker det är väldigt sevärt. Har sett din tidigare kollega en del på reklamen. Och jag gläds åt att lärare kan betyda så mycket. Väntar på nästa avsnitt.
Önskar dig en lagom lugn natt.
Kram
Låter som en intressant dokumentär! Tack för tipset :-) Vi var nära att "landa" i Husby när vi flyttade från Norrland 1981, hade några kompisar som bodde där. Men det blev Sollentuna istället :-)
Hoppas natten har varit bra!
Jag har inte tittat, men kanske blir det så. Jag fick en chock när jag hamnade hos svärföräldrarna i Husby i slutet av 90-talet. Det hade sålt huset och investerat i en bostadsrätt i nya förorten. O hjälp, hur blev det sen? Jag var faktiskt lite skrajsen att gå ut med hunden när vi var på besök, o jag är ändå inte på något vis rädd för människor, men stämningen...den var tryckt, farlig, gjorde mig osäker...nä, inte under alla år vi besökte svärföräldrarna så kunde jag slappna av för ett ögonblick! Ändå bodde vi i Stockholm och söderförorterna Fruängen Ör var inte heller de bästa. Men där kände jag mig trygg. Okej, jag ska titta!
Skicka en kommentar