Idag var det dags, tyckte jag(efter att ha tagit mod till mej) att få köra den automatväxlade dodgen, jag som bara kört manuellt växlade (mindre) bilar. Det var inte så svårt faktiskt .
Färden gick till det mäktiga Grand Canyon, nog tog det andan ur en!
Det pirrade i magen rejält! Hoppas bilderna kan visa lite hur det ser ut!
Den här killen gick ut på klippavsatsen, det var mer än vad vi vågade!
Vi höll oss i räckena när Y och T:s selfiepinne fick jobba igen!
Vilken fantastisk dag!
Nu är vi tillbaka på motellet i Hurricane, i morgon är det tänkt att vi ska se Zions national park innan vi vänder tillbaka mot Kalifornien igen.
Posted using BlogPress from my iPhone
8 kommentarer:
Waow! Coolt! :)
Människan är ganska liten när man jämför med mäktiga Grand Canyon!
Toppen bilder förresten:-)
Hur många gånger bromsade du i stället för att växla? I början när jag körde automatväxel gjorde jag det mågra gånger måste jag medgr. Tur att det fanns säkerhetsbälten;-). Men efter några timmar så gick det riktigt bra.
Fantastiska bilder, oh en dröm. Jag ville gärna till Grand Canyon en gång i mitt liv. Men men, det finns mycket som lockar och ibland är det skönt att drömma också.
Ha en fortsatt god tur! Kram <3
Du är tuff du! Jag kör inte ens på hemmaplan...
Visst är Grand Canyon häftig! Men man ska INTE gå för nära kanten!
Zion är också helt fantastisk. Ni har verkligen hittat många guldkorn :-)
Wow jag ryser.....
Stor kram ♥
Vad härligt! Men synd att ni inte hade mer tid för att gå ner i canyonen är så speciellt. Men man kan inte honna allt.
Zion är också väldans fint. Och jag ser att ni fortsätter vår "gamla resa".
Väl hemkommen från spännande tur i dina gamla trakter i Sverige. Haft det jättebra!
PS! Provade förstås "Gustafskorven" till frukost! Jättegod och det var hela frukosten. Hur bra so helst...
Grand Canyon besökte jag och min man på vår första gemensamma resa till USA. Jag minns fortfarande känslan att jag på något sätt väntade mig att det skulle vara bergigt uppåt, men det var ju nedåt. När jag gick fram till kanten och tittade ut över alltsammans, reste sig håren på armarna och jag fick tårar i ögonen. Det var den häftigaste naturupplevelse jag varit med om. Vi vandrade ned hela vägen och upp igen, otroligt läskigt i början, men sedan traskade man på som ingenting. Sex timmar tog det, sedan var jag heeeelt slut ;)
Skicka en kommentar